Hydroxiklorokin (Plaquenil, Pimaxiro) är ett läkemedel som rekommenderas till alla personer med SLE. Men hur vanligt är det egentligen att patienter får det utskrivet?
Allvarliga biverkningar ovanliga
Läkemedel mot malaria, som hydroxiklorokin, har använts vid SLE i över 70 år. De har visat sig ge flera viktiga fördelar, bland annat minskad risk för skador på kroppens organ. Hydroxiklorokin har få allvarliga biverkningar och ingår därför som grundbehandling i europeiska behandlingsriktlinjer.
7 av 10 använder hydroxiklorokin
För att ta reda på hur ofta läkemedlet faktiskt används gick en forskargrupp igenom över 300 patientjournaler i Östergötland. De såg att mer än nio av tio patienter någon gång hade påbörjat behandling och de flesta hade kvar behandlingen. Vid det senaste besöket var det ungefär sju av tio som fortfarande använde läkemedlet.
De vanligaste orsakerna till att behandlingen avslutades var biverkningar eller andra medicinska skäl som gjorde att läkemedlet inte längre passade. Mag‑tarmbesvär var den vanligaste biverkningen och förekom hos över hälften av dem som slutade med behandlingen.
Hydroxiklorokin ger bättre skydd mot komplikationer vid SLE
I studien kunde forskarna se att de som fortsatte med hydroxiklorokin hade färre organskador än de som avslutat behandlingen.
Hur ser det ut i SRQ idag?
Av de nästan 2 500 patienter som enligt registrering i SRQ har behandlats med hydroxiklorokin hade 424 avslutat behandlingen. En tredjedel av dessa avslut berodde på biverkningar, medan endast tio patienter avbröt behandlingen på grund av otillräcklig effekt.
Läs mer
- Walhelm T, Wirestam L, Enman Y, Parodis I, Sjöwall C. Factors Associated with Survival and Discontinuation of Anti-Malarial Agents in Systemic Lupus Erythematosus: Results from a Tertiary Swedish Referral Centre. J Clin Med. 2024;13(5):1485. Published 202
- Fanouriakis A, Kostopoulou M, Andersen J, et al. EULAR recommendations for the management of systemic lupus erythematosus: 2023 update. Ann Rheum Dis. 2024;83(1):15-29. Published 2024 Jan 2. doi:10.1136/ard-2023-224762




