I år har 23 artiklar med data från SRQ publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Av dessa handlade tolv om spondylartriter (SpA) (varav tre om endast psoriasisartrit (PsA)), nio om reumatoid artrit (RA), och en om myosit. Här kommer sammanfattningar av ett urval av årets artiklar.
Förekomst av allvarliga kardiovaskulära händelser hos patienter med reumatoid artrit som behandlas med JAK-hämmare jämfört med biologiska läkemedel
Syftet var att titta på incidensen av allvarliga kardiovaskulära händelser (MACE, Major Adverse Cardiovascular Events) hos patienter med RA behandlade med JAK-hämmare (JAKi), TNF-hämmare (TNFi) eller biologiska läkemedel med annan verkningsmekanism (bDMARD-OMA).
Man inkluderade patienter med RA från 15 olika register från JAK-pot (en europeisk forskarledd observationsstudie som syftar till att undersöka kliniska karaktäristika hos patienter som behandlas med JAKi och bDMARD). Patienter kunde bidra med flera olika behandlingar.
Totalt inkluderades 73 008 behandlingar (16 417 JAKi, 35 373 TNFi, 21 218 bDMARD-OMA) och 828 MACE bland 51 233 patienter.
Medianuppföljningstiden var 1,3 år, med större delen av uppföljningen koncentrerad till de första två åren efter behandlingsstart. Förekomsten av MACE var 7,0, 7,6 och 11,8 per 1 000 personår för JAKi, TNFi och bDMARD-OMA. Jämfört med TNFi hade JAKi liknande förekomst av MACE, medan bDMARD-OMA hade en högre förekomst.
Man fann inga tecken på ökning av kardiovaskulära händelser under de första två åren av användning av JAKi jämfört med TNFi i den allmänna RA-populationen.
Varaktig remission vid psoriasisartrit – prevalens och prediktorer
I denna studie undersökte man hur vanligt det är att patienter med psoriasisartrit som får behandling med biologiska eller målinriktade syntetiska DMARDs uppnår och bibehåller varaktig (sustained) remission, samt vilka faktorer som kan förutsäga detta. Materialet baserades på data från SRQ under perioden 1999–2019.
Remission definierades utifrån DAS28-CRP ≤ 2,6, DAPSA28 ≤4, PGA (physician global assessment, sjukdomsaktivitet enligt läkarens bedömning, skala 0–4) =0. För varaktig remission krävdes upprepade mätningar vid minst två på varandra följande besök under minst sex månader.
Data på 4 669 patienter med PsA, med 48 773 besök, analyserades. Resultaten visade att 81% av patienterna med PsA uppnådde remission enligt DAS28-CRP någonsin, och att varaktig remission uppnåddes hos 54% vid åtminstone ett tillfälle. Motsvarande resultat för DAPSA28 var 46% vs 24% och för PGA 69% vs 38%. Manligt kön var en positiv prediktor för att uppnå varaktig remission enligt DAPSA28 och PGA, men inte enligt DAS28-CRP. Färre svullna leder vid insjuknandet var en prediktor för varaktig remission enligt alla remissionskriterierna.
Sammanfattningsvis visar studien att en relativt hög andel patienter med PsA som fick b/tsDMARDs aldrig uppnådde remission, och ungefär hälften uppnådde aldrig varaktig remission.
Återfallsfrekvens efter remission utan glukokortikoidbehandling vid idiopatisk inflammatorisk myosit samt validering av IMACS-kriterier
Målet med denna studie var att undersöka risken för återfall efter att patienter med idiopatisk inflammatorisk myopati (IIM) uppnått remission utan pågående glukokortikoidbehandling. Därutöver utvärderades hur väl kriterierna från International Myositis Assessment and Clinical Studies Group (IMACS) för att definiera komplett klinisk respons och försämring fungerade. Patienter som hade uppnått remission utan behandling med glukokortikoider identifierades i SRQ och man analyserade återfallsfrekvensen och vilka faktorer som var relaterade till risken för återfall.
Av 494 patienter var det 159 (32%) som uppnådde remission utan glukokortikoidbehandling. Den kumulativa återfallsrisken efter 12 år var 76%, och förekomst av anti-Jo1 identifierades som en riskfaktor för återfall. Andelen patienter som uppfyllde IMACS kriterier för komplett klinisk respons från tidpunkten för remission till sex månader efter remission var följande: Kreatinkinas (CK) 23%, Health Assessment Questionnaire (HAQ) 50%, allmän hälsa (enligt patienten) 70%, allmän hälsa (enligt läkaren) 80%, extramuskulär sjukdomsaktivitet 83%, Manual Muscle Test 8 (MMT 8) 95%. Endast 50% av återfallen kunde identifieras av IMACS definition på försämring. Ytterligare återfall fångades av en modifierad IMACS-definition av försämring (15%) eller genom återinsättning av glukokortikoid- eller immunsuppressiv behandling (35%).
Återfall var vanliga hos patienter med IIM efter att remission utan glukokortikoider hade uppnåtts och krävde justering av behandlingen. IMACS kriterier för komplett klinisk respons och försämring behöver revideras.
Könsskillnader i patientrapporterade utfallsmått hos patienter med axial spondylartrit behandlade med TNF-hämmare
Syftet med en här studien var att undersöka könsskillnader i patientrapporterade utfallsmått (PROMs) hos patienter med axial spondylartrit (axSpA) som påbörjade sin första behandling med en TNF-hämmare (TNFi), samt att identifiera faktorer som bidrar till dessa skillnader under uppföljningen. Data inkluderades från 15 register inom EuroSpA-samarbetet. För varje analyserat PROM (BASDAI och BASFI, skala 0–100) krävdes minst två mätningar vid valfri tidpunkt.
Totalt analyserades 13 102 patienter för BASDAI och 10 623 patienter för BASFI (38% kvinnor för båda måtten). Under uppföljningen ökade den genomsnittliga könsskillnaden i BASDAI från 4,3 enheter vid behandlingsstart (95 % konfidensintervall 3,5–5,1) till 8,0 enheter (7,2–8,8) efter 6 månader. För BASFI ökade skillnaden från 2,2 enheter (1,4–3,1) till 4,6 enheter (3,6–5,5). Kvinnor hade genomgående sämre resultat än män. Baslinjekarakteristika kunde inte i någon större utsträckning förklara de observerade könsskillnaderna över tid. Däremot minskade skillnadernas storlek vid HLA-B27-positivitet, längre sjukdomsduration och högre CRP-nivåer, medan de ökade vid behandlingsstart under senare år och vid förekomst av perifer artrit.
Hos patienter med axSpA som påbörjade sin första TNFi-behandling fördubblades de könsskillnader som fanns vid behandlingsstart i både BASDAI och BASFI efter 6 månaders behandling och kvarstod därefter, med sämre resultat hos kvinnor.
Sjukfrånvaro hos patienter med reumatoid artrit som behandlats med abatacept, rituximab, tocilizumab eller TNF-hämmare
Syftet med studien var att jämföra sjukfrånvaro från arbetetsbortfall efter insättning av TNF-hämmare (TNFi), rituximab, abatacept eller tocilizumab hos patienter med RA. Data hämtades från SRQ och omfattade patienter i åldern 19–62 år som behandlats med TNFi (15 093 patienter), rituximab (2 123), abatacept (1 877) eller tocilizumab (1 720) mellan 2007 och 2020. Uppgifter om sjukfrånvaro (0–365 dagar per år), baserat på sjukskrivning och sjukersättning, inhämtades genom länkning till Försäkringskassan.
Sjukfrånvaron ökade fram till behandlingsstart, nådde en topp månaden efter insättning och planade därefter ut. Efter statistisk justering sågs inga signifikanta skillnader mellan TNFi och rituximab, abatacept eller tocilizumab vare sig tre år före eller tre år efter behandlingsstart. Sjukfrånvaron utvecklades på liknande sätt i samtliga behandlingsgrupper.
När hänsyn togs till skillnader i vilka patienter som fick respektive behandling hade patienter med RA som behandlades med TNFi, rituximab, abatacept eller tocilizumab liknande utveckling av frånvaro från arbetet på grund av sjukskrivning och sjukersättning både före och efter behandlingsstart. Ingen behandling visade någon tydlig fördel jämfört med de andra avseende sjukfrånvaro under de tre första åren efter insättning.
Text: Liselotte Tidblad & Christina Dackhammar